Under första världskrigets mörka år inträffade en av historiens mest förfärande tragedier – det systematiska folkmordet på syrianska kristna i det osmanska riket. Denna händelse, som kallas ”Seyfo” (svärdet) på syrianska, var ett brutalt brott mot mänskligheten där hundratusentals människor mördades eller tvingades fly för sina liv. En av de få som dokumenterade dessa hemska händelser var den svenska missionären Alma Johansson, vars skildringar och korrespondens erbjuder en personlig och gripande inblick i lidandet och barbariet.

Alma Johanssons roll som vittne

Alma Johansson, född 1880 i Sverige, reste till Anatolien i början av 1900-talet som en del av Svenska Missionsförbundet. Hon bosatte sig i staden Mardin, där hon arbetade med att hjälpa kvinnor och barn inom den syrianska kristna befolkningen. Hennes uppdrag var från början att erbjuda stöd och utbildning till de mest sårbara grupperna, men när folkmordet bröt ut 1915 befann hon sig mitt i kaoset och blev en ögonvittne till de fasor som begicks mot syrianska kristna.

Hennes brev hem till Sverige och senare berättelser är en chockande dokumentation av hur övergreppen eskalerade från diskriminering till systematisk utrotning. Genom hennes ord får vi inte bara en bild av de politiska och sociala krafter som drev fram folkmordet, utan också en känsla av de enskilda människornas lidande och mod.

Skildringar av våldet

Alma Johanssons rapporter från 1915 ger en detaljerad och gripande beskrivning av hur massakrerna utfördes. I ett av hennes brev skriver hon:

”Jag såg hur männens kroppar låg staplade vid stadsporten, lik en varning till alla som vågade trotsa order. Kvinnorna och barnen tvingades gå i långa led bort från sina hem, utan mat, utan vatten, utan någon aning om vart de skulle. Jag har aldrig sett något liknande. Detta är inte krig; detta är ren och skär hat.”

Hon beskriver hur byar angreps av väpnade grupper, ofta lokala miliser som agerade under osmanska myndigheternas order. Män togs bort från sina familjer och mördades på plats, medan kvinnor och barn deporterades under fruktansvärda förhållanden. De som inte dog av hunger, törst eller utmattning mördades under vägen, och många tvingades konvertera till islam för att överleva.

Ett av de mest gripande exemplen i Almas skildringar handlar om kvinnorna i Mardin. Hon skriver:

”Jag har sett kvinnor som valde att kasta sig från bergssluttningar hellre än att bli slavinnor. Jag har sett flickor som blivit våldtagna och sedan lämnade att dö i öknen. Varje dag kommer nya berättelser om lidande som jag knappt kan bära på. Men jag måste fortsätta, för vem ska annars berätta deras historia?”

I ett annat brev beskriver hon de deporterade kvinnornas öde:

”De som inte dog under marschen säljs som slavar på marknaderna. Jag har sett hur unga flickor blir ryckta ifrån sina mödrar och försvinner för alltid. Jag har sett hur äldre kvinnor sparkas och slås för att de inte kan hålla jämna steg. Det här är ingen krigshandling; det här är ondska i sin renaste form.”

Den politiska kontexten

Det syrianska folkmordet var inget spontant våld utan en del av en större strategi för att ”rensa” det osmanska riket från icke-muslimska grupper. De osmanska ledarna, drivna av nationalistiska ideal och turkism, såg syrianska kristna som hot mot deras vision om ett enhetligt imperium. Propagandan presenterade dessa grupper som fiender till staten och allierade med de europeiska stormakterna, vilket rättfärdigade deras utrotning.

Alma Johansson förstod snart att detta inte bara var en lokal konflikt utan en organiserad kampanj. Hon rapporterade om hur osmanska soldater och lokala myndigheter samarbetade för att utföra deporteringar och massakrer. Trots att hon var utlänning och missionär behandlades hon inte mycket bättre än de drabbade; hon levde under ständig hotbild och fick uppleva hur hennes arbete saboterades och hotades.

Konsekvenser och eftermäle

När folkmordet var över hade tusentals människor förlorat sina liv, och de som överlevde var tvungna att leva i exil. Alma Johansson förblev i regionen så länge hon kunde, men när situationen blev ohållbar återvände hon till Sverige. Där fortsatte hon att skriva om sina erfarenheter och arbeta för att sprida medvetenhet om vad som hade hänt.

Hennes böcker, som I Marokains land (1907) och Mitt liv bland de förtryckta kvinnorna (1924), är viktiga historiska dokument som har bidragit till vår förståelse av folkmordet mot syrianska kristna. Genom hennes ord kan vi förstå inte bara de makaberrika detaljerna i massakrerna utan också de mänskliga berättelserna bakom statistiken.

Att minnas Alma Johanssons arv

Idag lever minnet av det syrianska folkmordet vidare tack vare personer som Alma Johansson, vars mod och empati gjorde henne till en röst för de som inte längre kunde tala. Hennes dokumentation av händelserna är en påminnelse om vikten av att vittna om orättvisa och sträva efter sanning och rättvisa.

Genom att läsa och reflektera över Almas berättelser kan vi se hur viktigt det är att erkänna och minnas folkmord. Historien visar oss att hat och intolerans aldrig får segra, och att vi alla har en skyldighet att stå upp för de mest sårbara i vårt samhälle. Alma Johanssons liv och arbeten är ett exempel på hur en enda persons insats kan göra skillnad – inte bara för dem som lider i nuet, utan också för framtida generationer som söker förståelse och försoning.